Snookerbloggen

Ronnie O’Sullivan har just nu fem av de sex snabbaste 147-breaken i tävling. Här finns en video på det allra snabbaste - bara 5 minuter och 20 sekunder. Poetry in motion.

På grund av strul med Blogsome så försvann (av någon anledning) våra inloggningsrättigheter här under ett par dagar, så rapporteringen från Welsh Open fick sig ett litet avbräck. Nu är Welsh Open i alla fall slutspelat, och vinnaren blev den preliminära världsnian Stephen Lee.

First things first - sista kvalmatcherna är klara alla utom en; och här gick det inte riktigt som jag hade trott/hoppats. Ryan Day besegrade John Parrott (just nu rankad som nummer 44 i världen) med 5-1. James Wattana är också vidare, och Alfred Burden (preliminärt rankad som nummer 70) besegrade en av våra favoriter, Allister Carter, för att ta sig vidare. En kvarvarande match pågår just nu - Barry Pinches mot Scott MacKenzie står just nu 1-1, men den här matchen borde Pinches ta.

Sedan har man som sagt var börjat spela ett par sextondelsfinaler, och här har vi råkat på två skrällar redan. Att Graeme Dott besegrade Liang Wenbo kanske inte kom som någon överraskning, inte heller att Shaun Murphy klarade av Andy Hicks. Men att Anthony Hamilton vann över Paul Hunter överraskade i alla fall mig. Hunter började med att vinna de två öppnande framen, varpå Hamilton snabbt kontrade med att vinna fyra på raken. Hunter lyckades ta en till, men till slut vann Hamilton med 5-3. Det ska väl sägas att inte Hunter spelar sin bästa snooker i år heller, och som jag skrev om igår så gynnar kortare matcher de “lite mindre etablerade spelarna” (om uttrycket är tillämpbart på en spelare på proffstouren).

Sedan kom ett, i alla fall för mig, väldigt oväntat resultat. Nummer 16 på världsrankingen, Ian McCulloch besegrade Ronnie O’Sullivan med hela 5-1! O’Sullivan brottas med en skadad handled (höger, men eftersom karln spelar lika bra med båda händerna är det frågan hur mycket det påverkade hans spel), men främst så var det för att McCulloch gick in med helt rätt mentalitet i matchen som gjorde att han vann - om O’Sullivan missar (och det händer faktiskt ibland) så gäller det att rensa bordet. Och vann, det gjorde han ju. Ingen O’Sullivan kvar i turneringen alltså, vi får se hur det påverkar slutresultatet.

Fyra ytterligare matcher i Welsh Opens första kvalrunda är nu klara; Robert Milkins, Michael Holt, Drew Henry och Mark Selby är alla klara för sextondelar. Enda riktiga “skrällen” här var att Drew Henry besegrade Hong Kongs Marco Fu med 5-2, Fu brukar hålla sig kvar lite längre än såhär i turneringarna. De sista fyra kvalmatcherna börjar om en knapp timme, av någon anledning uppblandat med de första sextondelarna.

“Välkommen till Wales!”

Den här veckan samlas WPBSA-spelarna i Newport (Casnewydd) i Wales för årets upplaga av Welsh Open. Totalt 47 namn står på schemat; 30 av vilka får kvala in till sextondelsfinal. Jamie Cope var lottad i första rundan, men har fått ett gratispass in i sextondelsfinalen eftersom han skulle spelat mot Quinten Hann. Första omgången är i full gång idag, och i skrivande stund är ytterligare sju matcher klara; Ian McCulloch, Anthony Hamilton, Joe Swail, Liang Wenbo, Barry Hawkins, Mark Davis och Andy Hicks har alla spelat sig vidare. Inga riktigt stora skrällar än så länge; även om det var lite oväntat att Anthony Hamilton slog Fergal O’Brien (och därmed får möta Paul Hunter i nästa runda), och att Nigel Bond fick stryk av nykomlingen Liang Wenbo med hela 5-0 (ytterligare en kines att hålla ögonen på, Ding Junhui är inte med i denna turnering).

Tävlingen spelas över korta matcher, fram till och med kvartsfinalen spelar man bäst av nio frames, semin går i bäst av elva och slutligen finalen i bäst av sjutton frames; någonting som brukar göra att yngre, mer orutinerade spelare brukar göra bra ifrån sig. Längre matcher brukar tilltala de lite mer erfarna och uthålliga spelarna. Följ turneringen under veckan via Eurosport, och så här då, så klart.

Snookervärlden efterlyser en ny Bad Boy, eftersom Quinten Hann som tidigare haft tjänsten har dragit sig tillbaks från proffstouren med omedelbar verkan. Hans avhopp kom dagen innan kommittén som skulle avgöra huruvida det förelåg anledning att tro att diskussionerna om hans eventuella matchfixande var sanna skulle sammanträda för knappa två veckor sedan. Efter att ha skjutit upp sammanträdet en gång tidigare av medicinska skäl meddelade den tjugoåttaårige Australiern att han inte tänkte närvara denna gång heller; någonting han visste skulle kosta honom alla sina rankingpoäng och sin plats på touren.

Kommittén beslutade att Hann hade brutit mot snookerregel 2.8 (”a member shall not directly or indirectly solicit, attempt to solicit or accept any payment or any form of remuneration of benefit in exchange for influencing the outcome of any game of snooker or billiards.”) - någonting han mer eller mindre “lurats till” av undercover-journalister från den engelska tabloid-tidningen The Sun under våren 2005. Någon faktisk läggmatch blev det inte, men bara genom att diskutera saken ansåg disciplinnämnden att han gjort sig skyldig till regelbrott. För detta blir han bötfälld 10000 pund och får ett (eftersom han har dragit sig tillbaks rätt ointressant) åtta års spelförbud.

Man kan diskutera Quinten Hann och hans personlighet länge. Jag är personligen inte säker på om han är så mycket mer än en naturlig snookertalang med kort stubin, taskig disciplin och lågt tålamod, eller om han verkligen är en Bad Boy rakt igenom. Visst, han har funnits skyldig till att konspirera om läggmatcher (i vilket fall jag gärna vill utropa Objection, your honour - entrapment!), och han har spelat storturneringar bakfull, och slarvat med övningen, och utmanat en motspelare på slagsmål efter en match, samt att han har blivit anklagad för både det ena och det andra under åren. Men snookertouren behöver färgstarka spelare, och Quinten Hann var i alla fall aldrig TRÅKIG att titta på eller läsa om. JAG kommer i alla fall att sakna honom.

Två stora tävlingar har passerat, och nästan inte ett ord har skrivits här. Främst beror det på att vi inte har haft tid och möjlighet att följa tävlingarna på så nära håll som vi skulle ha velat. En sjukt snabb sammanfattning alltså:

John Higgins vann SAGA Insurance Masters. Ken Doherty vann Malta Cup (genom att slå Higgins, precis som i åttondelsfinalen i UK Championships). Häpp.

(Spelar inte Higgins sjukt bra just nu förresten? Vinner både Masters och Grand Prix, och final i Malta Cup.)

Fredrike har tidigare skrivit om hur snookern är en väldigt civiliserad sport; och det är någonting vi hela tiden påminns om, tycker jag.

Ta till exempel det här med Paul Hunter som nu står på tröskeln till sin första Mastersturnering sedan han diagnosticerats med tunntarmscancer i april förra året. Hunter, som vunnit Masters tre gånger (senast 2004), ställde upp i UK Championships i december men slogs ut av Ding Junhui innan han hann lämna något större avtryck.

Inför Masters dock, rapporterar BBC Sport att snookerspelarvärlden sluter upp bakom Hunter till 100%. Jimmy White, som vann Masters 1984 och själv brottats med (och vunnit över) testikelcancer, säger att han är stolt över Hunter. “All the players were devastated when we heard the news about Paul. He’s a great player and a fantastic bloke and we are all right behind him.” Regerande världsmästaren Shaun Murphy fyller i: “We’re trying to show him we care for him and that we’re more than just snooker players. It’s made us all look at what’s really important.”.

Är inte det cameraderie så vet inte jag?

(Paul Hunters officiella hemsida hittar du på http://web.huntersnooker.com/hunter/. )

Quinten Hann dök precis upp, iförd riktig hårdsyntharfrisyr, i ett avsnitt av TV-serien Braniac som bland annat går på Discovery Channel; en TV-serie som utför mer eller mindre vetenskapliga experiment för underhållningsvärdets skull.

De brukar ofta spränga saker i programmet, och det var precis det som stod på agendan idag också. Hann hade kallats in för att sänka alla de färgade bollarna på ett snookerbord (som placerats ute i naturen), och för varje boll sprängdes en husvagn; varje färg representerade en specifik brännbar gas med vissa explosiva egenskaper. Jag är inte säker på vad det var de ville bevisa, men det small ordentligt i alla fall.

…men Kinas Ding Junhui (se föregående notering) lyckades kvalificera sig till VM genom att besegra Drew Henry med 10-9 (efter att ha kämpat sig tillbaks från att ha legat under med 9-7). VM börjar 15 april och avslutas 1 maj.

Innan dess kan vi se fram emot The Masters som börjar i övermorgon och avslutas nästa söndag. Jag förutspår Ronnie O’Sullivan mot Mark Williams i finalen. Hur det kommer sluta? Ingen aning.